Jag har kommit in en filosofisk fas i mitt liv, väldigt återkommande fas som så ofta är på viloläge. Oftast är mina tankar på stand by. Visst tänker jag dagligen och mycket men det är inte alla gånger in på djupet. Just nu är det mycket existentiella frågor som rör sig i min hjärna. Vad är det viktiga här i livet, vad lever jag för och hur påverkas jag av min omgivning? Mycket av det jag tänker på är helt enkelt varför jag är som jag är, varför jag känner så som jag gör och hur jag kan bli en bättre version av mig. Många gånger tänker jag in mig i en återvändsgränd. Då snurrar det till rejält. Allt jag vet och allt som är rätt är ju bara ett påhitt. Något andra har hittat på, som jag lever efter och påverkas så starkt av, stundvis till och med mår känslomässigt dåligt av. Varför? Är jag verkligen en fritänkande och självständig människa eller snarare en marionett vars trådar styrs av samhället? Ja…ni ser.

tankar

Många av mina tankar kretsar runt just drömmar om mitt framtida jag, drömmar som jag har haft och drömmar som jag har uppnått. Ordet dröm används ofta i positiv bemärkelse eller något positivt men inte alltid uppnåeligt. Vi tjejer på klubben är ofta endast en dröm för er gäster. Männen jag träffat på klubben genom åren har många gånger refererat till mig som en dröm. Det get mig känslan av att befinna mig i en virtuell verklighet, där jag endast är en fantasi, en sådan som bjuder in till välbehag och besvikelse på en och samma gång, spänning, lust och nedstämdhet. Det roliga är att även jag har många drömmar som förmodligen kommer att förbli just det, som känns alldeles för overkliga och helt fel om jag gjorde dem till en verklighet. Tänk om vi inte behövde bry oss om några som helst samhällsramar och kunde leva ut våra innerste begär? Jag fattar ju själv att det skulle bli kaos då människan är så himla komplex men man kan drömma iallafall.

tankar

Tankar föds och ger utlopp för nya tankebanor och i bästa fall förändrar oss till det bättre. Att dela med sig av sina tankar ger utrymme för att skifta perspektiv så länge man är mottaglig för något annorlunda, som man själv inte är van vid. Tyvärr så bygger våra liv på att inte tappa ansiktet, mer eller mindre. Jag tänkte på det idag när en mamma ramlade av sin cykel. Vad händer när vi snubblar, ramlar och gör oss illa på ett eller annat sätt? Förutom den fysiska smärtan? Jo, känslan av skam, vi skäms och vi skäms för att andra såg oss misslyckas på att vara starka. Hur sjukt är inte det egentligen? Eller är det bara jag som skäms när jag snubblar eller ramlar? Vad vet jag…

tankar

Tankar och därmed drömmar och fantasier är ändå bra att få någon slags utlopp för. Vet ni hur många gånger jag har fått nya insikter och redskap för att lösa problem på Club Kino? Massor, och det hade jag aldrig gjort på egen hand. Hjälpen med detta har jag fått i samtal med alla mina härliga gäster då vi har pratat helt öppet med varandra och utan att döma. Jag tror starkt på att lyssna med hela sitt hjärta och som att man får höra något för allra första gången även om det är en vardagsrutin. Testa, det är en utmaning och jag lovar att ni kommer sitta och skämmas över hur snabbt man kan döma någon vars rutin skiljer sig åt från ens egna. Den där empatin ni vet…

Vad ska ni göra i veckan? Kom och träffa oss tjejer och dela med er av era tankar!

Puss Lex